Jag tror på ensam människa
De som jag tyckte mest om i dikten var ”Jag tror på den ensamma människan på henne som vandrar ensam”.
Jag kände mig hemma direkt när mina ögon gick förbi denna meningen. Innan jag flytta från gamla staden kände jag mig aldrig ensam. Jag fick de hjälp jag behövde. Jag kunde då aldrig föreställa mig i ensamheten, eller att kunna klara själv ensamheten.. Liksom en mardröm som jag aldrig vill drömma om. Jag brukade inte heller diskutera om ensamheten med någon. Som person är jag väldigt socialist och tycker om att om gås med kompisar och alla sorts människor.
Men när jag flyttade hit, Fick jag för de förstå gång smaka vad ensamhet är. För att bli av med denna tunga och svarta ensamhetskänslan, började jag leta efter något som är positiv av ensamhet känslan. Då började jag tro på ensam människa att dem kan klara allt i sitt egen hand och man behöver inte andra. Då började jag stå för mig själv och göra allt i mitt egen hand utan att behöva någon hjälte som kunde rädda mig från något dåligt. Ibland är ensamheten bra för att den låter att man blir självständigt. Kanske att man kan vila lite från människorna och leva för sina egna tankar, utan att någon stör. Men detta klarar inte alla. Jag tror att man verkligen kan klara de om man blev tvungen, att man blir utsatt för ensamheten utan vilja. Man blir också stark när man är ensam. De som var bra är att jag började närma mig till min familj och tillbringa mera tid med dem. Istället för att ha en kompis blev min familj min kompis. Jag går ut och ha de kul med dem. Jag kom på att gud har get mig en guldvärd familj som förut hade jag inte upptäckt. Men när jag var ensam såg jag då hur de ställde upp för mig. Den starka relationen som blev mellan mig och min familj, gjorde så att jag är nöjd med att jag blev utsatt för ensamheten. För då upptäckte jag att man är aldrig ensam så längre familj finns. Utan ensamhet är att man har kompisar och är långt ifrån familjen.
Skriven av Riyamz
De som jag tyckte mest om i dikten var ”Jag tror på den ensamma människan på henne som vandrar ensam”.
Jag kände mig hemma direkt när mina ögon gick förbi denna meningen. Innan jag flytta från gamla staden kände jag mig aldrig ensam. Jag fick de hjälp jag behövde. Jag kunde då aldrig föreställa mig i ensamheten, eller att kunna klara själv ensamheten.. Liksom en mardröm som jag aldrig vill drömma om. Jag brukade inte heller diskutera om ensamheten med någon. Som person är jag väldigt socialist och tycker om att om gås med kompisar och alla sorts människor.
Men när jag flyttade hit, Fick jag för de förstå gång smaka vad ensamhet är. För att bli av med denna tunga och svarta ensamhetskänslan, började jag leta efter något som är positiv av ensamhet känslan. Då började jag tro på ensam människa att dem kan klara allt i sitt egen hand och man behöver inte andra. Då började jag stå för mig själv och göra allt i mitt egen hand utan att behöva någon hjälte som kunde rädda mig från något dåligt. Ibland är ensamheten bra för att den låter att man blir självständigt. Kanske att man kan vila lite från människorna och leva för sina egna tankar, utan att någon stör. Men detta klarar inte alla. Jag tror att man verkligen kan klara de om man blev tvungen, att man blir utsatt för ensamheten utan vilja. Man blir också stark när man är ensam. De som var bra är att jag började närma mig till min familj och tillbringa mera tid med dem. Istället för att ha en kompis blev min familj min kompis. Jag går ut och ha de kul med dem. Jag kom på att gud har get mig en guldvärd familj som förut hade jag inte upptäckt. Men när jag var ensam såg jag då hur de ställde upp för mig. Den starka relationen som blev mellan mig och min familj, gjorde så att jag är nöjd med att jag blev utsatt för ensamheten. För då upptäckte jag att man är aldrig ensam så längre familj finns. Utan ensamhet är att man har kompisar och är långt ifrån familjen.
Skriven av Riyamz
