Däggdjur i öknen
Den yttersta frågan för allt liv i öknen är vatten. Eftersom det ofta inte finns fritt vatten i dessa områden, är det mycket viktigt för djuren att kunna spara på vatten. Hur djuren klarar av att hushålla med denna bristvara handlar om allt från att superkoncentrera urinen till att beklä sig i päls.
Djur som lever i öknen klarar inte bara av att överleva där - de har även utvecklat fysiologiska egenskaper som får livet att bli mycket lättare. Från födan, som soltorkade frön eller växtdelar, utvinnes vatten vid ämnesomsättningen i kroppen. Dessutom äter många djur på natten då luftfuktigheten är större och växterna absorberat mer vatten. Att inte alla djur äter de köttiga, vätskerika växter som finns i deras omgivning, beror på att dessa innehåller mycket salt eller mer eller mindre giftiga ämnen. Sandråttan (Psammomys obesus) utsöndrar urin med en extremt hög saltkoncentration, vilket gör att den kan äta sådana salta växter och ändå få ett nettotillskott av vatten.
Njurarna är hos alla de ökenlevande däggdjuren modifierade på så sätt att de koncentrerande, vattenutdragande delarna i systemet är förlängda, vilket minskar vattenutsöndringen och gör urinen mycket koncentrerad. Vattenbesparingar sker också genom att exkrementerna avges nästintill helt torra, eftersom tarmarna har en hög vattenupptagande förmåga.
Ett stort problem är vattenavdunstningen i andningsvägarna. Detta har lösts genom att djuren låter inandningsluften kyla nässlemhinnan. Nässlemhinnan, i sin tur, kyler utandningsluften som då blir övermättad på vattenånga. Vattnet kondenseras som på en kall fönsterruta. Därmed sparas stora mängder vatten. Onödiga vattenförluster över huden undviks genom att huden har låg genomtränglighet för vatten.
Genom att äta andra djur som har bättre vatteninsamlande förmåga kan många mindre rörliga djur klara sig. De utnyttar alltså indirekt ett rörligare djurs större möjligheter att hitta vatten. Andra djur drar helt enkelt ner på sin egen vattenkonsumtion genom att gå i dvala under dagen eller genom att vara nattaktiva.
Det kan verka svårt att tro att det kan vara fördelaktigt att ha päls i öknen men för många djur är det faktiskt så. En täckande pälsdräkt som kameler och dromedarer har (5-6 cm tjock) verkar som en barriär mot värmeinstrålningen. Pälsen fångar effektivt upp värmen från solen innan den hinner nå huden. Vatten sparas genom att djuren slipper avdunsta svett eller saliv för att kyla sig. Samma fenomen kan ses hos de nomadfolk som lever i ökenområden, där alla går klädda i täckande kläder.
Källa
R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).
Den yttersta frågan för allt liv i öknen är vatten. Eftersom det ofta inte finns fritt vatten i dessa områden, är det mycket viktigt för djuren att kunna spara på vatten. Hur djuren klarar av att hushålla med denna bristvara handlar om allt från att superkoncentrera urinen till att beklä sig i päls.
Djur som lever i öknen klarar inte bara av att överleva där - de har även utvecklat fysiologiska egenskaper som får livet att bli mycket lättare. Från födan, som soltorkade frön eller växtdelar, utvinnes vatten vid ämnesomsättningen i kroppen. Dessutom äter många djur på natten då luftfuktigheten är större och växterna absorberat mer vatten. Att inte alla djur äter de köttiga, vätskerika växter som finns i deras omgivning, beror på att dessa innehåller mycket salt eller mer eller mindre giftiga ämnen. Sandråttan (Psammomys obesus) utsöndrar urin med en extremt hög saltkoncentration, vilket gör att den kan äta sådana salta växter och ändå få ett nettotillskott av vatten.
Njurarna är hos alla de ökenlevande däggdjuren modifierade på så sätt att de koncentrerande, vattenutdragande delarna i systemet är förlängda, vilket minskar vattenutsöndringen och gör urinen mycket koncentrerad. Vattenbesparingar sker också genom att exkrementerna avges nästintill helt torra, eftersom tarmarna har en hög vattenupptagande förmåga.
Ett stort problem är vattenavdunstningen i andningsvägarna. Detta har lösts genom att djuren låter inandningsluften kyla nässlemhinnan. Nässlemhinnan, i sin tur, kyler utandningsluften som då blir övermättad på vattenånga. Vattnet kondenseras som på en kall fönsterruta. Därmed sparas stora mängder vatten. Onödiga vattenförluster över huden undviks genom att huden har låg genomtränglighet för vatten.
Genom att äta andra djur som har bättre vatteninsamlande förmåga kan många mindre rörliga djur klara sig. De utnyttar alltså indirekt ett rörligare djurs större möjligheter att hitta vatten. Andra djur drar helt enkelt ner på sin egen vattenkonsumtion genom att gå i dvala under dagen eller genom att vara nattaktiva.
Det kan verka svårt att tro att det kan vara fördelaktigt att ha päls i öknen men för många djur är det faktiskt så. En täckande pälsdräkt som kameler och dromedarer har (5-6 cm tjock) verkar som en barriär mot värmeinstrålningen. Pälsen fångar effektivt upp värmen från solen innan den hinner nå huden. Vatten sparas genom att djuren slipper avdunsta svett eller saliv för att kyla sig. Samma fenomen kan ses hos de nomadfolk som lever i ökenområden, där alla går klädda i täckande kläder.
Källa
R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).
